Är du intresserad av att bli medlem i Svenska Dendrobatidsällskapet, läs mer under Om SDS
Nybörjartips
Vilka är bra nybörjararter?
Dendrobates leucomelas, D. auratus, D. tinctorius, Epipedobates anthonyi samt grodorna från släktet Phyllobates är de typiska arter som rekommenderas att börja med eftersom de är förhållandevis robusta.
Vad är en lokalitet?
Det finns ofta flera olika färgvarianter av samma art. Pilgiftsgrodornas färgvarianter inte morfer som avlats fram av människan, såsom kungspyton- eller leopardgeckomorfer, utan de är olika naturligt förekommande färgvarianter från geografiskt skilda regioner. En sådan population kallas inom hobbyn för “lokalitet”. I princip alla varianter av pilgiftsgrodorna i hobbyn är lokaliteter, vilket ibland hörs på namnet (ex. Ranitomeya imitator Cainarachi, som kommer ifrån Cainarachi-dalen i Peru). Grodhobbyn strävar så gott som enhälligt efter att bevara dessa lokaliteter rena inom hobbyn och på grund av korsningsrisken bör man därför inte hålla flera olika lokaliteter av samma art, eller närbesläktade arter, tillsammans.
Det finns fall då lokalitetens ursprung inte framgår av namnet (ex. Dendrobates auratus Super Blue), vilket kan bero på att lokalitetens exakta ursprung är okänt eller hemligt eller att ett annat handelsnamn har blivit etablerat, men även dessa varianterna bör betraktas som lokaliteter och därmed hållas skilda från andra varianter.
Vilka arter kan jag hålla tillsammans?
Om terrariet inte är ovanligt stort rekommenderas normalt en art per terrarium, särskilt för nybörjare i hobbyn. Vissa arter kan dock fungera ihop, beroende på terrariets mått och inredning. Viktigt är i alla fall att undvika risken för hybrider mellan olika arter eller olika varianter av samma art. Därför ska för säkerhets skull inga arter från samma släkte eller varianter av samma art blandas. Det finns också arter som är mer territoriella än andra (ex. D. tinctorius, O. pumilio och R. imitator) och ofta kan skapa problem tillsammans med rumskamrater.
Hur stort ska terrariet vara och hur många grodor kan jag ha i det?
Det beror på art, storlek samt om arten klättrar mer eller mindre. Normalt gäller ju större desto bättre, förutsatt att tillräckligt med mat finns. För de större arterna (t.ex. D. tinctorius) bör bottenytan minst vara 45x45 cm. För små arter räcker normalt 40x40 cm eller ännu mindre. Höjden bör vara minst 50 cm och gärna högre för klättrande arter. Högre terrarier har även fördelen att man kan ha lite större växter.
Hur många grodor man kan hålla tillsammans i ett terrarium beror på arten. I naturen kan hanarna ha mer eller mindre tydliga revir som försvaras mot andra hanar, och i viss mån även mot andra arter. Hos vissa arter, såsom D. tinctorius och i viss mån andra Dendrobates sp., är det istället främst honorna som kan ställa till det vid grupphållning, genom våldsamma brottningsmatcher. Det förekommer också att honor äter varandras ägg. Ett säkert kort brukar vara att hålla (könsmogna) grodor parvis. På så sätt undviks bråk mellan konkurrerande grodor och deras beteende kan studeras utan problem. Ofta köper man en grupp av icke könsbestämda djur för att sedan behålla ett bra fungerande par och sälja de övriga. Grupphållning kan fungera bra, gärna i större terrarium, när det kommer till vissa arter. Juvenila grodor kan hållas i betydligt mer tätbefolkade terrarier än könsmogna djur, då de ännu inte är särskilt territoriella av sig.
Det finns ett regelverk, L80, som berör minsta tillåtna storleken på terrarium för reptiler och amfibier, vilket man givetvis inte bör underskrida. I vissa fall är de föreskrivna minsta måtten någorlunda rimliga, men i en del fall är den minsta tillåtna ytan mindre än vad som är lämpligt, framförallt för könsmogna djur vid grupphållning. (9 könsmogna Ranitomeya i ett 30x30x30 är tekniskt sett tillåtet, men skulle garanterat resultera i problem; att tillfälligt husera 9 juvenila grodor i samma storlek i det terrariet hade dock varit rimligare.)
Hur mycket och vilken mat behövs?
Man brukar mata grodorna i stort sett varje dag, så mycket att några enstaka foderdjur finns kvar vid nästa matning. Äldre och större grodor räcker det att mata varannan dag om de får ordentligt varje gång. De vanligaste foderdjuren är bananflugor, hoppstjärtar, ärtbladlöss och tropiska gråsuggor och de flesta arterna klarar inte mat som är större än några få millimeter. Bananflugor används eftersom de är mest produktiva och enkla att odla och få upp stora volymer av, men de har inte särskilt bra näringsinnehåll och bör kompletteras med hoppstjärtar, som även kan behövas för att föda upp nyuppstigna grodor. Om man lyckas etablera en population av hoppstjärtar och gråsuggor i terrariets bottensubstrat är det bara bra. På sommaren är det en bra idé att mata med s.k. ängsplankton som kan fångas med en fjärilshåv på ängar och gräsmattor, eller klippa av kvistar med bladlöss på från till exempel fläderbuskar. Se bara till att inte fånga in foderdjur som kan ha kommit i kontakt med bekämpningsmedel eller liknande.
Det är viktigt att skaka bananflugor i kalk- och vitaminpulver vid varje matning. Exempel på bra märken är Repashy Calcium Plus, Dendrocare, Birkhahn A-Vital eller Herpetal Amphib. För äggläggande avelsdjur pudrar man ibland foderdjuren med extra A-vitamin (exempelvis Repashy Vitamin A Plus) ibland, vilket kan hjälpa om man har problem med att de producerar dåliga ägg eller sjuka ungdjur, men man bör inte ge extra A-vitamin oftare än max en till två gånger i månaden. Öppnad burk vitaminer bör förvaras i kylskåp och bytas ut efter ungefär sex månader eftersom vitaminerna oxideras över tid.
Duschning
Att duscha terrariet regelbundet är nödvändigt för grodornas trivsel. Man brukar säga att grodorna vill ha fuktiga ryggar men torra fötter. Duschar terrariet gör man lämpligen några gånger om dagen för att hålla uppe luftfuktigheten, som bör ligga mellan 70-90%. Detta kan man göra med vanlig blomspruta eller tryckspruta, men med tiden kan det vara skönt att automatisera duschningen med lämpligt regnsystem tillsammans med en timer.
Undvik så kallade foggers och luftfuktare då det rapporterats om tillväxt av bakterier i dem som kan skada grodornas andningsorgan. Tät dimma kan också orsaka andningssvårigheter och det är vanligt att se grodorna sitta med vidöppen mun eller klättra på glaset för att undvika dimman om den blir för tjock.
Behövs en vattendel?
Till pilgiftsgrodor är en vattendel oftast inte nödvändig och kan ha flera nackdelar. Pilgiftsgrodor är landlevande djur och använder inte stora vattendelar särskilt mycket, så den bottenyta som tas upp av en stor vattendel är i princip bortslösad yta från grodornas perspektiv.
En liten vattensamling i terrariet kan vara fin och används ibland av grodorna (beroende på art) för att lämna yngel i eller doppa fötterna, och skadar oftast inte om det är enkelt för grodorna att ta sig ur vattnet om de skulle ramla i, men undvik vattendelar som tar upp en betydande stor del av grodornas bottenyta. Epipedobates och Ameerega omnämns ofta som arter som drar mer nytta av en liten vattensamling än många andra arter, men det är fortfarande inte nödvändigt.
Det finns också en risk att vatten från vattendelen blöter ner ens substrat om man inte har utformat terrariets botten på rätt sätt, eller att något går fel med pumpar och filtrering. Om du är nybörjare är det definitivt lättast att inte ha någon vattendel, då den är onödig och det finns tillräckligt mycket annat att tänka på.
Belysning
Den naturliga dygnsrytmen nära ekvatorn är 12/12. Grodorna behöver inte starkt ljus för att trivas, men bra belysning är ändå att föredra både för växternas skull och eftersom vi vill kunna se grodorna. Någon lampa med “vitt ljus” (6500k) lämpar sig bra. Vid stark belysning är det extra viktigt att se till att grodorna har gömställen och lämpliga växter för att ta skydd. Extremt starkt och intensivt ljus har en tendens att göra grodorna skyggare.
UV är omdiskuterad. Några är övertygade om att UV ger bättre färger och bättre överlevnad hos yngel, framförallt hos grodor från Oophaga-släktet, men funktionen är oklar. Vi vet inte om grodorna ser UV, och gör dom det kan det betyda att dom ser bytesdjur o.s.v. på ett helt annat sätt än vi gör. Viktigt är dock i varje fall att inse att grodor inte är ökendjur, alltså ska det i så fall vara jämförelsevis lite UV.
Köpa grodor
Det är vanligast att köpa pilgiftsgrodor direkt från privata uppfödare, men det finns också några seriösa reptilinriktade djuraffärer i landet som har grodor inne ibland.
I forumkategorin Säljes kan du hitta grodor till salu som har annonserats ut av våra användare. Du kan också besöka en av föreningens groddagar för att se ett stort utbud med dina egna ögon och välja ut dina grodor själv.
VIKTIGT: Kom ihåg att alla pilgiftsgrodor är CITES-listade och att du därmed behöver ett uppfödarintyg för att styrka djurens ursprung. Jordbruksverkets mall för uppfödarintyg finns att ladda ner här. Skicka alltid med ett intyg när du säljer grodor och kräv alltid ett intyg när du köper grodor! Läs mer om intyget och regelverket på fliken CITES.
Tänk på att bara köpa (och sälja) grodor som är tillräckligt gamla och stora för att klara av stressen som det innebär att flytta till en ny ägare. Det är svårt att säga en exakt ålder, då det kan bero på art och individ, men normalt sett bör grodor aldrig säljas vid mindre än två månaders ålder och många rekommenderar tre till fyra månader istället (och för vissa känsliga arter, ex. Oophaga-släktet, rekommenderas ofta uppemot sex månader som minimum). Ju större de är vid flytt, desto bättre, och om du som uppfödare har möjlighet att hålla kvar dina grodor några månader längre än minimumtiden innan du säljer dem så ger du dina potentiella köpare mycket bättre chanser att lyckas bra med dem, särskilt om du säljer grodor till personer som är nya i hobbyn.
Att förbereda lämpliga transportbehållare för grodorna är generellt sett säljarens ansvar om inget annat har angetts, och en instruktionsfilm till hur man gör det finns att se här. Som köpare är det dock en bra idé att ha med sig en frigolitlåda eller kylväska för att hålla temperaturen jämn under transporten, och ibland kan flaskor med varmt eller kallt vatten placeras i lådan för att underlätta det (se dock till att inte kyler ner eller värmer upp för mycket).
Mer resurser
Fler resurser finns att hitta under Länkar & boktips. Man kan såklart också hitta mycket information om man söker här i forumet. En av de mest intressanta kategorierna är Medlemmarnas djur och terrarium, där man följa andras terrariebyggen och dokumentera sitt eget. Genom att lägga upp en egen tråd där kan du få feedback under hela byggprocessen, inspirera andra och gå tillbaka och titta på ditt eget bygge i efterhand som en dagbok.
Ett mycket bra tips till dig som är ny i hobbyn är att hitta någon grodnörd nära dig och hälsa på. Det är alltid kul att knyta nya kontakter, att få se ett grodrum med sina egna ögon och ställa alla sina frågor direkt är ett mycket effektivt sätt att lära sig på och de flesta grodentusiaster är väldigt trevliga och tillmötesgående. Ofta kan du också få med dig några sticklingar eller foderdjur hem för en billig peng.
Dendrobates leucomelas, D. auratus, D. tinctorius, Epipedobates anthonyi samt grodorna från släktet Phyllobates är de typiska arter som rekommenderas att börja med eftersom de är förhållandevis robusta.
Vad är en lokalitet?
Det finns ofta flera olika färgvarianter av samma art. Pilgiftsgrodornas färgvarianter inte morfer som avlats fram av människan, såsom kungspyton- eller leopardgeckomorfer, utan de är olika naturligt förekommande färgvarianter från geografiskt skilda regioner. En sådan population kallas inom hobbyn för “lokalitet”. I princip alla varianter av pilgiftsgrodorna i hobbyn är lokaliteter, vilket ibland hörs på namnet (ex. Ranitomeya imitator Cainarachi, som kommer ifrån Cainarachi-dalen i Peru). Grodhobbyn strävar så gott som enhälligt efter att bevara dessa lokaliteter rena inom hobbyn och på grund av korsningsrisken bör man därför inte hålla flera olika lokaliteter av samma art, eller närbesläktade arter, tillsammans.
Det finns fall då lokalitetens ursprung inte framgår av namnet (ex. Dendrobates auratus Super Blue), vilket kan bero på att lokalitetens exakta ursprung är okänt eller hemligt eller att ett annat handelsnamn har blivit etablerat, men även dessa varianterna bör betraktas som lokaliteter och därmed hållas skilda från andra varianter.
Vilka arter kan jag hålla tillsammans?
Om terrariet inte är ovanligt stort rekommenderas normalt en art per terrarium, särskilt för nybörjare i hobbyn. Vissa arter kan dock fungera ihop, beroende på terrariets mått och inredning. Viktigt är i alla fall att undvika risken för hybrider mellan olika arter eller olika varianter av samma art. Därför ska för säkerhets skull inga arter från samma släkte eller varianter av samma art blandas. Det finns också arter som är mer territoriella än andra (ex. D. tinctorius, O. pumilio och R. imitator) och ofta kan skapa problem tillsammans med rumskamrater.
Hur stort ska terrariet vara och hur många grodor kan jag ha i det?
Det beror på art, storlek samt om arten klättrar mer eller mindre. Normalt gäller ju större desto bättre, förutsatt att tillräckligt med mat finns. För de större arterna (t.ex. D. tinctorius) bör bottenytan minst vara 45x45 cm. För små arter räcker normalt 40x40 cm eller ännu mindre. Höjden bör vara minst 50 cm och gärna högre för klättrande arter. Högre terrarier har även fördelen att man kan ha lite större växter.
Hur många grodor man kan hålla tillsammans i ett terrarium beror på arten. I naturen kan hanarna ha mer eller mindre tydliga revir som försvaras mot andra hanar, och i viss mån även mot andra arter. Hos vissa arter, såsom D. tinctorius och i viss mån andra Dendrobates sp., är det istället främst honorna som kan ställa till det vid grupphållning, genom våldsamma brottningsmatcher. Det förekommer också att honor äter varandras ägg. Ett säkert kort brukar vara att hålla (könsmogna) grodor parvis. På så sätt undviks bråk mellan konkurrerande grodor och deras beteende kan studeras utan problem. Ofta köper man en grupp av icke könsbestämda djur för att sedan behålla ett bra fungerande par och sälja de övriga. Grupphållning kan fungera bra, gärna i större terrarium, när det kommer till vissa arter. Juvenila grodor kan hållas i betydligt mer tätbefolkade terrarier än könsmogna djur, då de ännu inte är särskilt territoriella av sig.
Det finns ett regelverk, L80, som berör minsta tillåtna storleken på terrarium för reptiler och amfibier, vilket man givetvis inte bör underskrida. I vissa fall är de föreskrivna minsta måtten någorlunda rimliga, men i en del fall är den minsta tillåtna ytan mindre än vad som är lämpligt, framförallt för könsmogna djur vid grupphållning. (9 könsmogna Ranitomeya i ett 30x30x30 är tekniskt sett tillåtet, men skulle garanterat resultera i problem; att tillfälligt husera 9 juvenila grodor i samma storlek i det terrariet hade dock varit rimligare.)
Hur mycket och vilken mat behövs?
Man brukar mata grodorna i stort sett varje dag, så mycket att några enstaka foderdjur finns kvar vid nästa matning. Äldre och större grodor räcker det att mata varannan dag om de får ordentligt varje gång. De vanligaste foderdjuren är bananflugor, hoppstjärtar, ärtbladlöss och tropiska gråsuggor och de flesta arterna klarar inte mat som är större än några få millimeter. Bananflugor används eftersom de är mest produktiva och enkla att odla och få upp stora volymer av, men de har inte särskilt bra näringsinnehåll och bör kompletteras med hoppstjärtar, som även kan behövas för att föda upp nyuppstigna grodor. Om man lyckas etablera en population av hoppstjärtar och gråsuggor i terrariets bottensubstrat är det bara bra. På sommaren är det en bra idé att mata med s.k. ängsplankton som kan fångas med en fjärilshåv på ängar och gräsmattor, eller klippa av kvistar med bladlöss på från till exempel fläderbuskar. Se bara till att inte fånga in foderdjur som kan ha kommit i kontakt med bekämpningsmedel eller liknande.
Det är viktigt att skaka bananflugor i kalk- och vitaminpulver vid varje matning. Exempel på bra märken är Repashy Calcium Plus, Dendrocare, Birkhahn A-Vital eller Herpetal Amphib. För äggläggande avelsdjur pudrar man ibland foderdjuren med extra A-vitamin (exempelvis Repashy Vitamin A Plus) ibland, vilket kan hjälpa om man har problem med att de producerar dåliga ägg eller sjuka ungdjur, men man bör inte ge extra A-vitamin oftare än max en till två gånger i månaden. Öppnad burk vitaminer bör förvaras i kylskåp och bytas ut efter ungefär sex månader eftersom vitaminerna oxideras över tid.
Duschning
Att duscha terrariet regelbundet är nödvändigt för grodornas trivsel. Man brukar säga att grodorna vill ha fuktiga ryggar men torra fötter. Duschar terrariet gör man lämpligen några gånger om dagen för att hålla uppe luftfuktigheten, som bör ligga mellan 70-90%. Detta kan man göra med vanlig blomspruta eller tryckspruta, men med tiden kan det vara skönt att automatisera duschningen med lämpligt regnsystem tillsammans med en timer.
Undvik så kallade foggers och luftfuktare då det rapporterats om tillväxt av bakterier i dem som kan skada grodornas andningsorgan. Tät dimma kan också orsaka andningssvårigheter och det är vanligt att se grodorna sitta med vidöppen mun eller klättra på glaset för att undvika dimman om den blir för tjock.
Behövs en vattendel?
Till pilgiftsgrodor är en vattendel oftast inte nödvändig och kan ha flera nackdelar. Pilgiftsgrodor är landlevande djur och använder inte stora vattendelar särskilt mycket, så den bottenyta som tas upp av en stor vattendel är i princip bortslösad yta från grodornas perspektiv.
En liten vattensamling i terrariet kan vara fin och används ibland av grodorna (beroende på art) för att lämna yngel i eller doppa fötterna, och skadar oftast inte om det är enkelt för grodorna att ta sig ur vattnet om de skulle ramla i, men undvik vattendelar som tar upp en betydande stor del av grodornas bottenyta. Epipedobates och Ameerega omnämns ofta som arter som drar mer nytta av en liten vattensamling än många andra arter, men det är fortfarande inte nödvändigt.
Det finns också en risk att vatten från vattendelen blöter ner ens substrat om man inte har utformat terrariets botten på rätt sätt, eller att något går fel med pumpar och filtrering. Om du är nybörjare är det definitivt lättast att inte ha någon vattendel, då den är onödig och det finns tillräckligt mycket annat att tänka på.
Belysning
Den naturliga dygnsrytmen nära ekvatorn är 12/12. Grodorna behöver inte starkt ljus för att trivas, men bra belysning är ändå att föredra både för växternas skull och eftersom vi vill kunna se grodorna. Någon lampa med “vitt ljus” (6500k) lämpar sig bra. Vid stark belysning är det extra viktigt att se till att grodorna har gömställen och lämpliga växter för att ta skydd. Extremt starkt och intensivt ljus har en tendens att göra grodorna skyggare.
UV är omdiskuterad. Några är övertygade om att UV ger bättre färger och bättre överlevnad hos yngel, framförallt hos grodor från Oophaga-släktet, men funktionen är oklar. Vi vet inte om grodorna ser UV, och gör dom det kan det betyda att dom ser bytesdjur o.s.v. på ett helt annat sätt än vi gör. Viktigt är dock i varje fall att inse att grodor inte är ökendjur, alltså ska det i så fall vara jämförelsevis lite UV.
Köpa grodor
Det är vanligast att köpa pilgiftsgrodor direkt från privata uppfödare, men det finns också några seriösa reptilinriktade djuraffärer i landet som har grodor inne ibland.
I forumkategorin Säljes kan du hitta grodor till salu som har annonserats ut av våra användare. Du kan också besöka en av föreningens groddagar för att se ett stort utbud med dina egna ögon och välja ut dina grodor själv.
VIKTIGT: Kom ihåg att alla pilgiftsgrodor är CITES-listade och att du därmed behöver ett uppfödarintyg för att styrka djurens ursprung. Jordbruksverkets mall för uppfödarintyg finns att ladda ner här. Skicka alltid med ett intyg när du säljer grodor och kräv alltid ett intyg när du köper grodor! Läs mer om intyget och regelverket på fliken CITES.
Tänk på att bara köpa (och sälja) grodor som är tillräckligt gamla och stora för att klara av stressen som det innebär att flytta till en ny ägare. Det är svårt att säga en exakt ålder, då det kan bero på art och individ, men normalt sett bör grodor aldrig säljas vid mindre än två månaders ålder och många rekommenderar tre till fyra månader istället (och för vissa känsliga arter, ex. Oophaga-släktet, rekommenderas ofta uppemot sex månader som minimum). Ju större de är vid flytt, desto bättre, och om du som uppfödare har möjlighet att hålla kvar dina grodor några månader längre än minimumtiden innan du säljer dem så ger du dina potentiella köpare mycket bättre chanser att lyckas bra med dem, särskilt om du säljer grodor till personer som är nya i hobbyn.
Att förbereda lämpliga transportbehållare för grodorna är generellt sett säljarens ansvar om inget annat har angetts, och en instruktionsfilm till hur man gör det finns att se här. Som köpare är det dock en bra idé att ha med sig en frigolitlåda eller kylväska för att hålla temperaturen jämn under transporten, och ibland kan flaskor med varmt eller kallt vatten placeras i lådan för att underlätta det (se dock till att inte kyler ner eller värmer upp för mycket).
Mer resurser
Fler resurser finns att hitta under Länkar & boktips. Man kan såklart också hitta mycket information om man söker här i forumet. En av de mest intressanta kategorierna är Medlemmarnas djur och terrarium, där man följa andras terrariebyggen och dokumentera sitt eget. Genom att lägga upp en egen tråd där kan du få feedback under hela byggprocessen, inspirera andra och gå tillbaka och titta på ditt eget bygge i efterhand som en dagbok.
Ett mycket bra tips till dig som är ny i hobbyn är att hitta någon grodnörd nära dig och hälsa på. Det är alltid kul att knyta nya kontakter, att få se ett grodrum med sina egna ögon och ställa alla sina frågor direkt är ett mycket effektivt sätt att lära sig på och de flesta grodentusiaster är väldigt trevliga och tillmötesgående. Ofta kan du också få med dig några sticklingar eller foderdjur hem för en billig peng.