Svenska Dendrobatidsällskapet - pilgift.se

Intressant, jag har aldrig funderat så mycket på vilka arter av mask som man kan hitta i en kompost. Jag har en maskbestämnings nyckel, så det får bli en inventering av komposten till veckan, får se hur många olika arter jag hittar.

Rätt attityd!
Som sagt: dom små rödaktiga kompostmaskarna är inte goda.
Som Simon påpekar kan man finna riktiga maskar ('metmaskar') i gräsmattan och på gatan efter regn. Själv har jag varit försiktig med mask från gator med trafik...
/Lars

Exelon skrev:Vet inte vad för art av maskar dom är av men det brukar finnas daggmask på burk i fiske/zooaffärer om du inte har möjligheten att skaffa på egenhand.

Jag tror de man köper på burk i fiskeaffärer är Dendrobaena sp och inte Lumbicus sp. Men det är möjligt att de kan fungera ändå.

Några spindelben senare.... Bara ett yngel av ca 15 blev en frisk groda, (dock en mycket söt pigg liten rackare). se bifogad bild.
Föräldradjuren har fått mycket löss under sommaren och en och annan myra och diverse annat som jag hittat. Har också lyckats startat upp hoppstjärtskulturer för att ytterligare variera kosten.
Planen var också att grodorna skulle få vila från äggläggandet under sommaren men den planen sprack, då de visat sig att de struntar i den lägre fuktigheten i vivariet (runt 60-70% på dagen). Kan tänka mig att den ymmiga växtligheten i vivariet bidrar till att de hittar fuktiga ställen i alla fall. För de syns inte till lika ofta nu som tidigare när fuktigheten låg på runt 70-80% på dagen. Nåväl är nu uppe i runt 50 yngel som matas med daggmask, diverse fiskpellets, och fryst mysis som de sätter i sig med god aptit.
Ser med spänning fram emot höstens grodskörd.

Höstens grodskörd har varit god. Spindelben har gradvis blivit mindre och mindre. I ärlighetens namn har jag tappat räkningen men de är idag, någonstans kring 15 smågrodor skulle jag tro. Efter att ha läst "grodbibeln" (Lötters et.al.) och kikat på olika hemsidor. Blir jag allt mer konfunderad kring det här med olika raser/varianter och rena blodslinjer av auratus. Tänker därför lyfta frågan här och kolla vad ni har för erfarenheter kring detta. Anledningen att jag började kolla lite närmare på det här är, att jag märkt att bland mina smågrodor av varianten blå, så finns det nu de som har en djupare blå ton och de med lite mer inslag av blågrönt. Se bifogad bild. Föräldrarna är båda helt blå och för att klargöra har inga andra grodor i terrariet som skulle kunna korsa sig med mina auratus. Vad tror ni, har det mer med miljö, ålder, naturlig varians än med genetik att göra?

Bifogar bilder på den stolta grodmodern och grodfadern med yngel på ryggen.

Vikan skrev:Höstens grodskörd har varit god. Spindelben har gradvis blivit mindre och mindre. I ärlighetens namn har jag tappat räkningen men de är idag, någonstans kring 15 smågrodor skulle jag tro. Efter att ha läst "grodbibeln" (Lötters et.al.) och kikat på olika hemsidor. Blir jag allt mer konfunderad kring det här med olika raser/varianter och rena blodslinjer av auratus. Tänker därför lyfta frågan här och kolla vad ni har för erfarenheter kring detta. Anledningen att jag började kolla lite närmare på det här är, att jag märkt att bland mina smågrodor av varianten blå, så finns det nu de som har en djupare blå ton och de med lite mer inslag av blågrönt. Se bifogad bild. Föräldrarna är båda helt blå och för att klargöra har inga andra grodor i terrariet som skulle kunna korsa sig med mina auratus. Vad tror ni, har det mer med miljö, ålder, naturlig varians än med genetik att göra?

Det är inte ovanligt med ganska stor variation inom populationerna. Ytterligare en anledning till att inte blanda olika populationer annars har vi snart rena pyttipannan. Jag skulle tex inte ens blanda två blå auratus från två olika tydligt avgränsade populationer. Många auratus skilljer sig också storleksmässigt mellan populationerna.

Är det inte också så att D. auratus kan vara ganska olika färgad som juvenil och vuxen?

Absolut! Campana som jag själv har odlat är mörkbrun med små gröna fläckar när de går upp på land. Fläckarna försvinner ganska snabbt och de är enfärgat mörkbruna. Först långt senare kommer den ljusbeige/gråa teckningen. Kuma Yala varianten är enfärgat brun ända tills de blir könsmogna, då de får sina typiska vita markeringar. Den gula del Oro auratusen är grön som en svensk lövgroda som ungdjur.

En tanke som jag har är att det blå pigmentet i huden är ganska energikrävande att framställa, och därför kommer till fullt utryck, först när de blir lite äldre.
Hoppas på det, så att ungarna blir lika granna som sina föräldrar.