Svenska Dendrobatidsällskapet - pilgift.se

tummen skrev:Orka och orka, det handlar mera om att man(jag) är blind för vad man skrivit just när det är klart.....och när man skriver så här så går man sällan tillbaka för att ändra styckeindelning.

Det tycker jag att du skall börja med... Det gör jag själv alltid om jag ser att ett stycke blir för långt. Jag menar... hur kan du förvänta dig att folk skall orka läsa en stor ogenomtränglig textmassa utan styckeindelning och med stavfel, om du själv inte ens orkar fixa den till att börja med. Det måste ju ligga i ditt intresse att folk orkar läsa det du skriver. (Eller skriver du inlägg bara för inläggsräknaren?)

Pny skrev:

tummen skrev:Orka och orka, det handlar mera om att man(jag) är blind för vad man skrivit just när det är klart.....och när man skriver så här så går man sällan tillbaka för att ändra styckeindelning.

Det tycker jag att du skall börja med... Det gör jag själv alltid om jag ser att ett stycke blir för långt. Jag menar... hur kan du förvänta dig att folk skall orka läsa en stor ogenomtränglig textmassa utan styckeindelning och med stavfel, om du själv inte ens orkar fixa den till att börja med. Det måste ju ligga i ditt intresse att folk orkar läsa det du skriver. (Eller skriver du inlägg bara för inläggsräknaren?)

Nej, räknaren kan vi ta bort om någon nu skulle misstänka att det var det jag var ute efter.....

Problemet är att se om det blir för långt, och det "ser" man ju inte alltid på en gång. Men jag skall bättra mig på den punkten då jag märker det! Stavfel fixar jag ju alltid till om jag ser dem, och ofta redigerar jag texten samtidigt. Med till exempel kommatering eller punkter och styckeindelning. Jag FÖRSÖKER med andra ord vara noga, även om det inte alltid lyckas, OK?

Här kommer min senaste redigerade version:

----------------------------------------------------------------
Dendrobates tinctorius

Detta är en stor groda, som finns i ett ganska stort område; i Surinam, Guyana, Franska Guyana, och nordöstra Brasilien.
I naturen lever de på regnskogens botten, bland löv, nedfallna träd, kvistar och stenar, upp till någon eller några meters höjd.
De blir 3.2-6.4 cm beroende på vilken variant det är.

Terrariet inreds med löv grenar/rötter och olika växter, gärna mossor och bromelior, men även orkideér och andra växter funkar bra.
Någon typ av äggläggningsplats behövs också, det kan vara en liten kruka eller ett halvt kokosnötsskal med en öppning på sidan, och med ett lock/fat eller platta inuti som honan lägger äggen på. (det går t.ex. väldigt bra att använda locken från Pringles-burkar!)
Terrariet skall duschas minst en gång dagligen, och det skadar inte att man har ett vattenfall inbyggt i terrariet, då håller man lättare uppe luftfuktigheten på 80-100%. Grodorna behöver en temperatur på 23-29 grader dagtid, 20-21 nattetid.

Hanarna är slankare och lite mindre än honorna och har oftast större fingerskivor, ( hjärtformade) och ropar med ett dämpat surrande, knappt hörbart utanför terrariet. D.tinctorius finns i många olika färgvarianter(”morpher” eller ”morfer”) beroende på deras härkomst, och flera av dessa varianter odlas regelbundet i fångenskap.

Skötseln är ganska lätt, bäst är det att hålla dem i små grupper med två hanar och en hona, detta kan också ge ett bättre odlingsresultat enligt vissa odlare. Om ni ändå tänker ha flera honor i samma terrarium så se upp, för de kan vara relativt aggressiva sinsemellan.
Honor som växt upp tillsammans tenderar dock att tolerera varandra bättre än de som introducerats tillsammans som vuxna. Skall man ha större grupper så är det säkrast att ha en övervikt av hanar.
De äter samma typ av foder som alla pilgiftsgrodor; ärtbladlöss; bananflugor, hoppstjärtar, tropiska gråsuggor mm.
På sommaren kan man med fördel ge dem vilda småinsekter, men se till att dessa fångas på säkra ställen där det inte förekommit besprutning eller nära vägar och avgaser. Små spindlar och vissa myrarter (inte svartmyror eller skogsmyror)äts med stor aptit.

Honorna leds av den ropande hanen till äggläggningsplatsen, där lägger hon 4-12 ägg. Äggen kläcks efter 10-14 dagar och ynglen bärs sedan ett och ett av hanen till någon liten vattensamling för att växa och omvandlas till smågrodor, detta tar omkring 9-15 veckor. Sedan föds unggrodorna upp på smått foder, t.ex. hoppstjärtar och små bananflugor.
Äggen kan tas undan när de är någon dag gamla och födas upp separat. Ynglen kan vara kannibaliska, men om man bara ser till att det finns gott om plats och tillräckligt med foder så lämnar de för det mesta varandra ifred och de kan då födas upp tilsammans.


Sammanställningen är gjord av Thomas ”Tummen” Wallén utifrån olika hemsidor på internet och från olika böcker.

Och här kommer nästa:
-------------------------------------------------------

Dendrobates azureus

D.azureus blir för det mesta omkring 3.5-4 cm lång, honorna ibland något större, kring 5 cm.
De finns endast på en plats, på Sipaliwini-savannen i Surinam, ett område som numera är nästan helt savann, fast förut var det regnskog. De lever omkring underjordiska strömmar som här och där tittar upp i ytan för att sedan försvinna mer under mark igen. Där vattnet går i dagen växer det ”regnskog” och det är i dessa rester av regnskog som man hittar grodorna. Det är ett geografiskt begränsat område , och arten är ganska utsatt i naturen, inom terrariehobbyn är den däremot ganska väl etablerad sedan lång tid tillbaka och de är hyfsat lätta att få tag i.

Terrariet inreds med löv grenar/rötter och olika växter, gärna mossor och bromelior, men även andra växter så som orkideér och andra växter går fint att ha i terrariet.
För grodornas del krävs det inte så stora terrarier, omkring 40 liter räcker för ett par eller en trio, men större terrarier ger bättre möjligheter vad det gäller inredning och val av växter osv. En bottenyta på ungefär 60*40 cm och en höjd på 40-50 cm kan nog vara ett riktmärke att hålla sig till.
Någon typ av äggläggningsplats behövs också, det kan vara en liten kruka eller ett halvt kokosnötsskal med en öppning på sidan, och ett lock/fat eller platta inuti som honan lägger äggen på. (det går t.ex. väldigt bra att använda locken från Pringles-burkar!)
Terrariet skall duschas minst en gång dagligen, och det skadar inte att man har ett vattenfall inbyggt i terrariet, då håller man lättare uppe luftfuktigheten på 80-100%. Temperatur 23-29 grader dagtid, 20-21 nattetid.
De äter samma typ av foder som alla pilgiftsgrodor; ärtbladlöss; bananflugor, hoppstjärtar, tropiska gråsuggor mm.
På sommaren kan man med fördel ge dem vilda småinsekter, men se till att dessa fångas på säkra ställen där det inte förekommit besprutning eller nära vägar och avgaser. Små spindlar och vissa myrarter (inte svartmyror eller skogsmyror) äts med stor aptit.

Skötseln är ganska lätt, bäst är det att hålla dem i små grupper med två hanar och en hona, detta kan också ge ett bättre odlingsresultat enligt vissa odlare. Vill man kan man hålla dem i större grupper också, fast se upp om ni har flera honor i samma terrarium för de kan vara relativt aggressiva sinsemellan. Honor som växt upp tillsammans tenderar dock att tolerera varandra bättre än de som introducerats tillsammans som vuxna. Skall man ha större grupper så är det säkrast att ha en övervikt av hanar.

Hanarna är slankare och lite mindre än honorna och har oftast större fingerskivor, ( hjärtformade) och ropar med ett dämpat surrande, knappt hörbart utanför terrariet.
Honorna leds av den ropande hanen till äggläggningsplatsen, där lägger hon 4-10 ägg. Äggen kläcks efter 10-14 dagar och ynglen bärs sedan ett och ett av hanen till någon liten vattensamling för att växa och omvandlas till smågrodor, detta tar omkring 9-15 veckor. Sedan föds unggrodorna upp på smått foder, t.ex. hoppstjärtar och små bananflugor.
Äggen kan tas undan när de är någon dag gamla och födas upp separat. Ynglen kan vara kannibaliska, men om man bara ser till att det finns gott om plats och tillräckligt med foder så lämnar de för det mesta varandra ifred och kan då födas upp tillsammans.

En sak som kan vara viktigt att veta är att det finns en variant av D.tinctorius som är väldigt snarlik D. azureus; den blå sipaliwini-tinctoriusen. Den lever inte bara nära rent geografiskt, den är så lik azureus att man lätt tar miste på dem om man inte är erfaren. Den skulle mycket väl kunna vara den felande länken mellan D. azureus och D. tinctorius.
Därför är det viktigt att man håller ordentligt reda på vilken variant av groda det är man har, för det förekommer tveklöst hybrider mellan blå sipaliwini-tinctorius och azureus inom terrariehobbyn, men seriösa uppfödare håller dessa arter/varianter åtskilda. D. azureus ansågs länge som en egen art men numera räknas den som en underart till D.tinctorius.

Sammanställningen är gjord av Thomas ”Tummen” Wallén utifrån olika hemsidor på internet och från olika böcker.

Här kommer min beskrivning av o.pumilio, den är inte redigerad ännu, men jag flyttar den hit så man kan se vilka som ännu är under "behandling".....

---------------------------------------------------
Oophaga pumilio

Den här förtjusande grodan lever längs norra kusten av Panama, Costa Rica, Nicaragua, och på öarna längs kusten. De lever i låglandsregnskogen på 0-800 meter över havet. De finns i många olika färger; röd, röd med blå ben, gula & gröna med eller utan vit undersida, med eller utan fläckar, blå, orange mm.

Det är en liten groda; de blir inte större än 18-20 mm långa. Könen är svåra att skilja åt, honorna kan vara något kraftigare än hanen. Hanen ropar med ett drillande läte. Hanarna är mycket aggressiva, och kan till och med ge sig på betydligt större hanar av andra arter såsom tex D.tinctorius.
Därför håller man dem bäst i små grupper om en hane och ett par honor. Håller man mer än en hane per terrarium så kommer den svagare oftast att riskera att stryka med på kuppen.

Terrariestorleken bör vara omkring 60*40*50 cm eller mer, det skall vara utrustat med grenar/rötter för klättring och mossa och löv på botten, en romgömma (ett halvt kokosnötskal, filmburk, etc.) och gärna ett vattenfall eller en liten bäck. Bromelior sägs krävas för lyckad avel, eftersom grodorna behöver många små gömställen för ynglen när de kläcks, där de kan utvecklas till färdiga smågrodor (man kan också tänka sig att många små filmburkar kan ersätta bromelior, men hur snyggt blir det?). Även andra växter kan planteras. Ett duschsystem eller dagliga sprutningar med vatten krävs för att hålla luftfuktigheten lagom, dagtid omkring 80% nattetid upp till 100%. Temperatur dagtid 23-25 grader och nattetid något lägre, omkring 20 grader. De äter små bananflugor, hoppstjärtar, ärtbladlöss, vissa sorters myror och kvalster.

Hanen ropar på honan som kommer och lägger äggen (2-15 stycken) i romgömman. Hanen befruktar, vattnar och skyddar äggen tills de efter omkring 10-19 dagar kläcks, därefter tar honan ett yngel i taget och transporterar dem till olika vattenställen i bromeliorna.
Hon kommer återvända varje eller varannan dag för att mata ynglen med foderägg. Efter ungefär 2 månader klättrar de en centimeter långa unggrodorna upp och börjar äta småinsekter; först hoppstjärtar, små blomflugor, bladlöss och annat smått. De blir könsmogna efter ungefär 10 månader.

Alternativa avelsbeteenden finns också, så här skriver Bengt O :
"När det gäller pumilio så är inte bromelior ett måste. I själva verket saknas bromelior helt i många pumiliobiotoper. De behöver nåt ställe där det finns vatten för ynglen. Det är dessutom hanen som bestämmer var ynglen ska placeras. Det är han som vaktar och fuktar äggen, ser när de är färdiga för att kläckas. Lockar då dit honan och driver henne till en lämplig plats att placera ynglen. Tror också att han (precis som imitator) lockar honor att lägga foderägg genom att sitta i vattnet hos ynglen och spela.
Mina pumilio kunde lägga upp till 15 st ägg.
Äggen las nästan alltid helt öppet på ett blad."

Så det kan alltså löna sig att prova alternativa odlings"recept"....

Sammanställningen är gjord av Thomas Tummen Wallén utifrån flera olika böcker,andras erfarenheter, samt olika hemsidor på internet.

Oj, oj, oj... Jag skall läsa igenom dessa ikväll...

Hur hinner du egentligen?

Pny skrev:Oj, oj, oj... Jag skall läsa igenom dessa ikväll...

Hur hinner du egentligen?

Man får välja sitt jobb väl.....
Får väl förklara mig: Jag jobbar som personlig assistent till en autistisk kille, och i morse och nu är jag på plats hemma hos honom, han är ledig helt enkelt och jag sitter "barnvakt" om man säger så. Han skall egentligen ha daglig verksamhet också men vi är i uppbyggnadsfasen av en ny verksamhet vilket gör att det blir lite som det blir. Med andra ord mycket fritid för honom och mycket "dötid" för mig att slå ihjäl......och den dötiden lägger jag just nu här, bra va?

Jag hoppas att de senaste artbeskrivningarna faller er andra på läppen, fast nu tycker jag faktiskt att vi lägger ut dessa tre som jag gjort om nu och så får de erfarna finna sig i att skriva kommentarer om sina erfarenheter i efterhand, för nu har de legat här i tråden länge och tiden går, samtidigt märker jag att just artbeskrivningar är något som behövs; det har redan "byggts upp" några liknande frågetrådar under "grodor" som vi kan använda som underlag för några artbeskrivningar till.

Ha det så bra!

Därför är det viktigt att man håller ordentligt reda på vilken variant av groda det är man har, för det förekommer tveklöst hybrider mellan blå sipaliwini-tinctorius och azureus inom terrariehobbyn, men seriösa uppfödare håller dessa arter/varianter åtskilda. D. azureus ansågs länge som en egen art men numera räknas den som en underart till D.tinctorius.

Har bara skummat igenom lite.
Varför är det tveklöst? De är ovanliga o hobbyn och de man ser på bild är inte precis jättelika azureus. Jag har svårt att tro att någon har lyckats ta fel på dom. Som jag har nämnt förut räknas inte azureus som en underart utan som en tinctorius-variant som vilken som helst (om man nu gillar den nya taxonomin).

Jag tvekar inte på att du menar väl med dessa beskrivningar. Men det är lite svårt att se meningen med att massproducera dem såhär.
I SDS medlemstidning Pilgiftaren har medlemmar skrivit om arter dom hållit och deras erfarenheter av dessa vad gäller odling och mycket annat. Dessa har vuxit fram under ca 20 år och har hjälpt många med deras mycket lärorika texter. Jag vet inte hur många du har skrivit nu bara på någon vecka. Det är ungefär tiden det tar att föra loggbok från äggläggning till kläckning.....

Jag vet att du gärna svarar att du sammanställt info på svenska och att andra får komplettera. Men det fungerar inte riktigt så.

Jag tvivlar som sagt inte på din goda avsikt, men jag tycker du ska lägga mer energi på att övertyga frugan om att grodor är grejt, skaffa en art, lär dig genom att observera och skriv sedan om dina egna erfarenheter. Då kommer beskrivningarna att innehålla en massa bra och nyttig information om dina erfarenheter av hur man lyckas med arten och vad man bör undvika. Jag kan garantera att du då inte skriver att ”bromelior behövs till varenda art, men att orchidéer också går bra.”

Tills dess går det bra att skaffa sig den övergripande informationen via google. Ibland gör det inget att man får vänta på något gott.

För tredje gången vill jag poängtera att jag är övertygad om att dina avsikter är goda.

Mvh

Mot bättre vetande och med all respekt för alla inblandade! Alla människor har rätt att ha sin egen åsikt.
Nedanstående text är inte något ställningstagande för eller emot olika åsikter utan bara min egen reflektion av debatten.

Tummen´s artbeskrivnings-projekt har nu diskuterats under lång tid på forumet, mestadels i negativa/nedsättande ordalag.
Varför har det blivit på detta sätt?

Jag tror personligen att det handlar om olika sätt att se på hobbyn och, framförallt, att olika personer vänder sig mot olika målgrupper. Att definiera sin målgrupp är oerhört viktigt vid all publikation. Som jag uppfattar det så vänder sig Tummen mot den del av befolkningen som inte är specialister på grodor eller har lång egen erfarenhet. Det finns många som är lite intresserade eller bara nyfikna som definitivt har god nytta av enkla texter som inte tar upp alla aspekter på en gång. Att greppa över alla olika arter, morpher, "syskon" och "halvsyskon" som präglar Dendrobates-familjen är inte lätt för någon. Vi kan då knappast begära att den nyfikne/intresserade, presumtiva pilgiftaren ska ge sig in i faktaspäckade beskrivningar, som dessutom är på engelska.

De mer erfarna personerna på forumet ser förmodligen Tummen´s texter som mycket grundläggande och för dem självklara, helt enkelt för att dessa personer för länge sedan har kommit över denna nivå och har fokus på långt mer intrikata och detaljerade delar av hobbyn. Det är absolut inget fel med det, den fördjupade kunskapen är nödvändig för hobbyns framtid, men alla har inte kommit dit än.

Såväl enkla texter som mer detaljerade, kompletta texter har alltså sin plats i informationsflödet. Detta resonemang om instegstexter och fördjupade texter förutsätter naturligtvis att all information är korrekt och, åtminstone, hyggligt skriven språkmässigt.

En snabb googling på svenska hemsidor gav ett tämligen klent resultat. Det finns en del spridda texter som, i korthet, beskriver pilgiftgrodor generellt men mycket klent med artbeskrivningar. Dessutom motsäger sig de olika texterna ofta, med ett enbart förvirrande resultat. Med tanke på att Internet är den informationskälla som gäller nuförtiden, hur ska nya, unga, pilgiftare komma in i hobbyn med så dåligt "sökmaterial"? Att samla så mycket information som möjligt på ett ställe, tex pilgift.se, är alltså enligt min mening en välgärning inför framtiden.

För att slänga in lite extra ved på brasan. Jag kollade SDS hemsida för att se vilken artinformation som finns där. Ja, vad ska man säga, det var inte mycket till info man fick där. Visserligen har sällskapet legat lågt under ett par år, men ändå.

Thomas.
Om man vill veta mer än det grundläggande som finns att hitta på svenska sidor så är det väl bara fråga på forumet? Här hänger det ju gott om personer med årslång erfarenhet av olika arter. Och många bedriver även lyckad avel på dessa. Annars är det bara att ringa någon, ses och ta en kopp kaffe. På det viset får man ut mycket mer än en sammanfattad artikel utifrån internet.

Jag förstår att du vill hjälpa till Tummen, och det har jag absolut inget emot och det ska du ha cred för. Men som Simon nämner, tjata på frugan din.

Jag hade svårt att hitta information om pilgift när jag började. Men om intresset väl finns där så hittar man vad man behöver och lite till. Sen så brukar inte uppfödaren som du köper dina grodor av ha något emot att berätta sina egna erfarenheter.

Även jag har sammanställt ett skötselråd utifrån internet, men även utifrån egna erfarenheter. Men då fanns det enbart en hemsida om arten och lite halvdålig litteratur.