FredrikSp skrev:Dina tankar angående ämnet då?
Är vi monster som samlar in djur för vårat eget nöje eller finns det ett värde i att ha djur för att öka intresset för djuren för sig själv och andra i sin närhet och i sin tur får upp ögonen för de habitat de lever i, och i bästa fall skapa engagemang.
Kan tillägga att jag själv kan ha lite delade känslor vad det gäller viltfångat, trots att jag vet att alla djur härstammar ju från viltfångat så man är väll lite av en hycklare
Frågan är väll lite ställd till dendrobatisälskapet också ska vi organisera nått och utrycka våren syn till politiker?
Skickat från min C6903 via Tapatalk
Jag ska försöka författa ihop ett pedagogiskt svar som betalande medlem i Djurens rätt och betalande medlem SDS. Haha.
Jag vet att många djurrättsorganisationer på senare tid lobbat för strängare reglar och mer förbud. Med PETA i toppen har de gått fram som en bulldozer. Mycket pågrund av PETAS ekonomiska resurser.
Jag ser både för och nackdelar med förslaget.
Det första problemet är: Vem får den stora äran att författa ihop artlistan som sen ska styra handeln?
Jag ser inget problem i att flertalet arter som bevisligen inte fungerar i fångenskap eller är starkt hotade i naturen (som inte ännu etablerats i hobbyn) förbjuds.
Jag vet att Tesoros de Colombia artbetar med arter som Oophaga lehmanni. Och pengarna för dessa grodor kommer gå direkt tillbaka till farmen och till bevarande projekt. Men innan det kom fram, så skulle jag inte haft ett problem med att se O. lehmanni på en förbudslista. Så mycket viltfångat som kommit och dött i händerna på girigaa herpetologer för inget gott med sig. Och så ser det tyvärr ut i många delar av vår kära hobby. Bland giftormar ses många gånger Atheris hispida som den helige graal. Men ingen lyckas med arten. Jag har ormar komma och gå, gång på gång utan att någon funderar på om det verkligen är värt det.
Sen ser jag inga problem med en reglering av viltfångat. Som det ser ut idag sköts viltångade djur under all kritik.
Ett scenario som jag har mindre problem med (som tyvärr är det ovanliga) är att en person eller en forskargrupp. Säg UE, Mark Pepper eller möjligtvis Tesoros de Colombia. Går in i naturen, med en forskargrupp. Studerar djuren i sin naturliga miljö. Och sen plockar med sig tre-fyra par på ett snyggt och etiskt sätt för att etablera dem i hobbyn och ge tillbaka till naturen. Det är snyggt viltfångat och jag tycker inte att de ska få stämpeln viltfångat.
Sen finns det i sin tur det MYCKET vanligare tillvägagångssättet.
En person, en girig herpetolog med alldeles för tjock plånbok. Åker ner till djurets hemland (om de ens gör den resan är osäkert), betalar en viss (LITEN) summa per groda och låter lokalbefolkningen dammsuga skogen. Sen packas de tätt tätt i petflaskor eller liknande och skeppas under hemska förhållanden till Europa där de säljs för ofantliga pengar.
Det är inte okej, det gynnar varken hobbyn, köparen eller naturen.
Blir det strängare regler och mer förbud där. Så är jag bara glad.
Som sagt. Jag ser problem och fördelar. Speciellt med vem som äran att författa artlistan. För arter som R. benedicta, R. lamasi och A. hahneli som inte är lika kända, men endock fungerar bra i fångenskap och odlas på en standard basis. Bör få finnas kvar i hobbyn.
Det här har dock varit på tal förut. Har en artikel i ett gammalt nummer av Akvariet där de startar en nedräkning till hobbyns slut. Men som vi vet idag, blev det inget av med det. Då pratades det också om listor.
Om någon är intresserad kan jag leta fram den.
Hoppas det var ett okej svar! Nu ska jag mata grodor.
Mvh, Ludvig.